Har börjat morra på inneboende

13 augusti, 2013, 16:48

Fråga till hundpsykologen:

Hej!

Jag är en kvinna på 25 år som bor ihop med min sambo, vi har familjehem och tar emot killar i åldern 15-25 år. Just nu har vi en kille placerad på 17 år.

Men för lite mindre än ett år sedan tog vi över en rottweiler-amstaff (75% rottweiler) hane, han fyllde två år för någon vecka sen. Vi upptäckte även att han led av anaplasma och han var mycket sjuk i början när vi fick honom. Men han är en glad individ trots det och har återhämtat sig mycket bra. Han är otroligt kelig och vill gärna sitta i knät. Leker gärna och har aldrig uppvisat aggressiva symtom. Förrän när den här killen har bott hos os i ca 2 mån. Har han börjat morra åt killen när han klappar Tyson, som hunden heter. Samtidigt som han viftar på svansen, jag har aldrig sett det beteendet mot oss och min sambos dotter på 17 år som brukar vara hundvakt har heller aldrig märkt det beteendet, men jag misstänker att han testar gränserna.

Vad kan vi göra åt det här? Igår morrade han till o med till killen när han kom ner för trappen o Tyson då låg i sin säng. Då var det svårt att se om han viftade på svansen. Jag har även läst om anaplasma på forum där personer skriver hur deras hundar förändrat personlighet. Men samtidigt har han aldrig det beteendet gentemot oss. Mig och min sambo. när jag tar ifrån han benet som han tuggar på morrar han inte åt mig. Jag undrar vad man kan göra åt situationen. För killen i 17 års åldern är ändå en lugn o kärleksfull person som bara klappar och pussar på Tyson. Hur ska vi göra ? Tänk om problemet förvärras? Vi har funderat på kastrering om det kan vara en fråga om könsmognad osv.

Jag hoppas att få svar från dig.

Med vänliga hälsningar Tove

 Svar från Doggsons hundpsykolog, Malin Cedergren:

Hej!

Morrande betyder väldigt ofta att det är brist på tillit – hunden litar inte riktigt på den personen av en eller annan anledning och känner sig inte trygg med honom. Jag tror inte att det handlar om att testa gränserna, utan just om brist på tillit. Någon beteendeförändring verkar det ju inte heller vara – jag tycker att ni borde se det här beteendet i fler situationer då, men å andra sidan så skadar det aldrig att hålla koll på det, vilket jag utgår ifrån att ni gör.

Tillsvidare hade jag inte lämnat dem ensamma tillsammans och jag hade försökt prata med killen och förklara att Tyson inte riktigt litar på honom och att han därför ska ge Tyson mer utrymme – inte gå fram till honom när han ligger och vilar, när han äter, när han ligger med ett ben eller leksak, över huvud taget när han har något som är en resurs för honom. Kanske inte klappa och pussa honom heller – om inte Tyson kommer och ber om det. Här kan du se om hunden verkligen vill bli klappad (http://www.youtube.com/watch?v=7QK0VsiOdIQ).

Diskutera gärna kastrering med en veterinär eller två och ta reda på fördelar och nackdelar med att kastrera sin hund, så att du kan ta ett bra beslut för Tyson. Jag vill varken råda för eller emot, men jag tror inte att detta handlar om könsmognad, men det är såklart svårt att uttala sig om när man inte har träffat honom. Jag skulle också vilja rekommendera dig att göra en ordentlig hälsocheck hos veterinären när ni ändå är där. Det är aldrig fel att kolla om det t ex kan vara smärta inblandat, för ofta när det handlar om beteendeförändringar så är just smärta (eller sjukdom) inblandat.

När ni har kollat upp hans hälsa och om det visar sig att Tyson är fullt frisk, då kan ni börja träna med killen och Tyson. Låt killen ge honom Tysons mat, låt honom aktivera Tyson mentalt (se tidigare inlägg för tips om mental aktivering), för på så vis bygger ni upp samarbetet och tilliten dem emellan. Tveka inte att ta kontakt med en hundpsykolog som tränar med moderna och positiva träningsmetoder om ni känner er det minsta osäkra!

Lycka till!

Malin Cedergren, hundpsykolog, Björkhaga Hundskola.

Vill du också ställa en fråga till Malin? Det kan du göra här.

Doggson - Hundbutiken